konstenattlevalivet

Sjuuuk ångest efter en veckas förkylning o tvång om att äta.
Har inte ens kunnat kompensera de jag äter genom att träna.

Mår dåligt när jag ser andra handla o äta.
Vill kräkas.

Mår ständigt illa, tittar mig i spegeln o tycker att allt jag stoppar i mig syns.
Tycker att byxorna känns trångare.
Skräck.

Men ändå gör jag de, äter, tre gånger om dagen, små små mängder, för den jag tycker om, kan inte ljuga.

Försökte mig på att åka till affären o handla mat, för att försöka laga mat.
Kom hem med ett paket kaffe o tillhörande mjölk.

Orkar liksom inte, inget smakar, inget ser gott ut.

Vill inte.

Orkar inte.

O ändå, är jag så himla lycklig.

Om de här bara inte fanns.

Längtar tills hostan ger med sig, så jag åtminstone kan bränna de jag äter.

Kan verkligen inte ljuga, men om jag "äter" tre gånger om dagen i min lilla mängd
o tränar gärnet så blir de samma....

Usch känner mig så hemsk när jag planerar de här.

Men jag vill aldrig känna den sjuka känslan igen.

Känslan av att vara tjock.

Precis så är de, dags att börja sluta svälta.
Eller jaaa, på nått sätt måste jag försöka iallafall.
Kände att jag måste ventilera någonstans.

Vet inte ens om jag kommer fortsätta med de,
men just ikväll kändes de som om de är de enda jag kan göra.

Lever i en vardag där allt handlar om vad, när och hur mycket jag har ätit.

Har massa trixs för att inte känna hunger, o just nu så behöver jag inte ens använda trixsen längre.
Har absolut noll hunger.

Skulle säkert inte kallas anorektisk av någon, men får höra ofta hur smal jag har blivit.
Igår frågade någon på jobbet om jag var sjuk.

De värsta av allt, som andra med samma bekymmer vet, är att varje gång någon påpekar
det så får man som en kick.

Bara lite till...

Kicken kommer också när jag inte har ätit på hela dagen och är helt yr av att inte ha något att gå runt på.

Fix idé eller missbruk?

De blir ju som ett rus, samtidigt som de är ett mönster som är så himla svårt att bryta.

Fick höra något igår som satte fart på tankarna, men ändå....

Resulterade iallafall i att jag åt nu ikväll, skiiiiit ont i den stackars magen som antagligen inte fattar nått när de kommer nått annat än bantningsdrycker.

Får sjuk ångest när jag har ätit, kan verkligen ställa mig spegeln o tycka att jag ser tjockare ut efter att ha ätit 1 dl mackaroner.

Mår illa så jag vill kräkas, men de har jag inte gjort.
De är på nått sätt den största skräcken,
för då vet jag att de är kört på riktigt...

Har träffat någon som jag tycker såååå mycket om.
Är precis livrädd att mina idéer ska förstöra,
därav dags att sluta svälta.

Var de började orkar jag inte ens gräva i, har nog alltid haft de i mig.
De har bara aldrig blivit så här innan.

Minns en gång när jag var kanske elva, hörde nån i min närhet förklara hur ideal kvinnan ska se ut, kanske var de där de började?
Kanske var de när exet sa att han hade träffat någon annan som var helt perfekt. 
När han kom tillbaka o sa att han hade fel, att jag sen såg henne på bild o att hon var minst 10 kilo lättare än mig.
Hade en sån här period då också, men den gick inte lika långt.
Var de där de starta?

Eller var de under förra året, när jag ständigt fick höra hur oattraktivt de är med tjocka tjejer o att jag aldrig fick bli sån. 
Eller var de när jag väl hade blivit sån o han aldrig ville längre, när jag bara var tråkig, tjatig o tjock.

Eller är de när jag har sett mamma hålla på o hurta runt, banta med keso o apelsiner?

Kan som sagt inte säga var de började.

De är inte ens svårt längre, nackdelen är att jag inte alltid orkar vara glad.

Orkar inte träna heller, började nästan gråta sist på gymmet.
Lyfter knappt hälften av de jag gjorde för några månader sen.


Sååå, detta är min vardag.

Otroligt skönt att ventilera en stund, bara få skriva precis va jag känner.
Hur de är.
Utan att någon påpekar något, utan att någon säger att den inte förstår.

De här är min verklighet.